FRONT SÖDER

Kamrater,

Front Söder är inne på ett nytt verksamhetsår med nya spännande utmaningar. Det nya verksamhetsåret tog sin början på SSU Skånes distriktårskonferens som i år hölls på Folkets Hus i Landskrona. Nya distriktstyrelseledamoten Daniel Löfblad sammanfattar konferensen med en dikt inspirerad utifrån en japansk diktform, Haiku.

I rörelsens hus

Socialism och kärlek

Vårtecken i mars

För visst var det ett sant vårtecken då ett rekordstort antal SSUare från hela distriktet samlades för årets konferens. Det blev en fantastisk avslutning på det föregående verksamhetsåret och en inspirerande samt hoppfull start på ett nytt verksamhetsår och det som komma skall.

Under det nya verksamhetsåret kommer en ny redaktion för Front Söder jobba med att sprida Front Söders budskap till så många av distriktets medlemmar som möjligt. Redaktionen kommer jobba med att öka skrivarglädjen och visa på vad en kan göra med pennans och ordets makt. Under de senaste dagarna har det firats 1 maj och bland annat kunde du i demonstrationståget i Lund höra slagord som “ingen jävla vinst”. Slagordet var kortfattat men lämnade inget åt fantasin. Vi ska inte underskatta det vi kan uttrycka i ord. Oavsett om det gäller dikter, plakat på 1 maj eller sångtexter. Front Söder ser fram emot ett år där orden flödar, ett år där vi använder orden som ett redskap för att förändra och samla fler till vår kamp för att nå det socialistiska samhället. 

Kampen fortsätter kamrater!

//Elin Gustafsson, nytillträdd redaktör för Front Söder

Snart en månad i ett annat land. Att se andra delar av världen inifrån och att uppleva andra delar av Europa. Det är en lyx få förunnat. Dagarna jag spenderar vandrandes på Dublins gator får mig att fundera över allt det som välfärdsstaten har kunnat ge mig hemma. Som utbildning och chansen att bosätta mig i ett annat land flera månader. Tänk att även jag får studera och förkovra mig i allt det jag tycker är intressant. När jag berättar för irländarna och amerikanerna om att vi inte behöver betala personligen för att gå på universitetet och att vi får bidrag och lån för att överleva, blir de chockade. Jag betalar inget för att gå i skolan? Jo, men vi betalar gemensamt och för varandra.

På universitetet märks det att det inte är ens en möjlighet för alla att studera. Majoriteten av studenterna är så kallade D4’s, de bor i Dublin 4, de fina delarna med de stora gregorianska husen. Hus som kostar 10 miljoner euro. (Ett område som förvisso även jag bor i nuförtiden, men jag vågar påstå att det finns en skillnad i att hyra ett rum i ett kollektivt boende med massa andra studenter och i att köpa huset.) Att berätta om de svenska universiteten gör mig stolt. Och orolig och rädd. Det som gör mig stolt är det som Sverige varit och som byggts upp under hela 1900-talet. En välfärdsstat som inte stänger ute arbetarklassen ens från universiteten. Men nu, nu raseras den bit för bit, avgifter för utländska studenter är bara början.

På tal om att flytta iväg till Irland.  Irland är ett land som varit på botten och sakta försöker hämta sig från allt den krisande kapitalismen ställt till med. Många irländare har inte möjlighet att värma upp sina hus, ett rum i taget möjligen, kanske värme när barnen är hemma men inte annars. Igår var det stora demonstrationer i hela landet, demonstrationer som samlade 100 000 personer i städer runt om i hela Irland. Man protesterade mot att staten återigen ska lösa bankernas kris. 2008 räddade den irländska staten sina privata banker och gick in med pengar för att lösa ut dem, och fick i samma veva ett krislån från ECB. Ett lån de nu regelbundet betalar 3,1 miljoner euro i avgift på. I mars skulle Irlands pengar tagit slut, så nu förhandlar de om lånet. Ett krav är att man skär ner på välfärden. Därför protesterar irländarna emot att det irländska folket ska vara skuldsatta i 50 år till, för att de räddade bankerna. Samtidigt kan inte folket värma sina hem.

Nåväl, kamrater. Som ni förstår är jag inte hemma i Skåne. Och att hålla i rodret för SSU Skåne, det kräver mer av en person än att den bor i Dublin, det håller ju inte. Och efter fem år i distriktsledningen, på olika sätt, kände jag att det var dags att tacka för mig och lämna över klubban till någon annan. Så kan jag fortsätta vara era ögon och öron utomlands, som en utrikeskorrespondent för Front Söder. Tack för mig!

Frida Andersson
Distriktsordförande SSU Skåne och Erasmusstudent

Med sex år av försämrade resultat, färre lärare och ökad segregation väljer Alliansen att fortsättningsvis ändra den svenska skolan för ändrandets skull, trots lärarkårens motvilja. Den borgerliga regeringen kommer i vinter, tillsammans med stödpartiet i Sverigedemokraterna, rösta igenom läx-RUT, det vill säga skattefinansierad läxhjälp för elever.

Socialdemokraternas alternativ är tydligt – det är varje enskild skolas uppgift att tillgodose samtliga elever den hjälp med läxor som behövs. Till detta finns ett finansierat underlag, tillsammans med många andra satsningar för ett utbildningsväsende i världsklass.

Problematiken med segregation mellan både skolor och elever kommer öka då läxhjälp endast ska tillgodose ett fåtal elevers behov och inte samtligas. Det är enligt förslaget upp till föräldrarnas ekonomi som är avgörande om barnen ska få stöd i matematik eller främmande språk, och med det inte barnens medborgerliga rätt.

I arbetet för en likvärdig skola är en grundläggande uppgift att sudda bort mönstret då föräldrars studieerfarenhet sätter spår i barnens möjligheter till en god utbildning. Det är vetenskapligt bevisat att elever med högutbildade föräldrar har ett försprång redan i tidiga år i grundskolan, än barn från klassiska arbetarhem. När regeringen häller bensin på elden genom att ge större möjligheter för ekonomiskt välbärgade familjer än övriga bekräftas enbart regeringen Reinfeldts klyftskapande samhällsbygge, och raserandet av den svenska välfärdsstaten.

Dagens barn är värdefulla i morgondagens kamp för de stora utmaningar vi har ådragit oss efter illa genomtänkta skattesubventioner för de som har mest, medan de med minst inkomst får stå för notan. Skattefinansierad läxhjälp för fåtalet är ett ypperligt exempel, signerat den borgerliga regeringen. Socialdemokraterna står för en allmän läxhjälp efter elevers behov, inte föräldrars plånbok.

______________
Johan Ahlberg

Samtidigt som ungdomsarbetslösheten ligger på en alarmerande hög nivå är den svenska arbetsmarknaden ofta inte en trevlig upplevelse ens för de ungdomar som har jobb. Många unga är nämligen inte fast anställda utan har istället osäkra provanställningar eller visstidsanställningar.

För att uppmärksamma otryggheten och få till stånd en förändring kommer SSU Skåne och Hotell- och restaurangfacket i veckan gemensamt kampanja för rätten till en säker anställning!

Enligt lagen om anställningsskydd är en fast tillsvidareanställning huvudregeln på svensk arbetsmarknad. För oss unga har emellertid undantagen blivit regel. Olika former av tidsbegränsade anställningar gör att vi unga inte kan planera våra egna liv eftersom vi helt enkelt inte vet var vi kommer att arbeta, eller om vi ens kommer att ha ett arbete, inom en snar framtid. Detta fastän man, som sagt, redan har ett jobb. Långa provanställningsperioder och timanställningar där man blir uppringd dag för dag skapar ytterligare osäkerhet. Det är inget värdigt arbetsliv!

Just nu är Sverige under utredning för felaktigt införande av ett EU-direktiv om visstidsanställningar.  Regeringens lagändringar har nämligen inneburit att det går att stapla olika former av visstidsanställningar på varandra i en oändlighet, utan att de leder till en tillsvidareanställning.

Regeringen har också en märklig syn på vad det innebär att vara ung. Att man är i tjugoårsåldern innebär inte att man kan leva i ovisshet när det gäller ens arbete och inkomst. Det är inte alla som vill, eller kan, vänta med att blida familj tills trettioårsåldern. Ungas verklighet verkar emellertid vara helt främmande för regeringen.

De osäkra anställningarna begränsar ungas frihet och måste ersättas med säkra anställningar!

_______________
Jesper Lissmark

Jag går i en naturklass sista året på gymnasiet och vi läser en kurs som heter Fysik B. Många elever har svårigheter med Fysik B och min klass är inget undantag. Ett tiotal av trettio ligger på gränsen mellan IG och G i detta ämne och majoriteten av de resterande anser att Fysik B är den svåraste kursen vi läser. Jag skulle vilja tacka en otroligt välutvecklad och behövd del av vårt samhälle. För dess välvilliga individanpassning och dess utmärkta arbete vill jag idag hylla den svenska skolan. Ett extra tack vill jag skänka min egen gymnasieskola i Malmö, som har gjort allt vad de kan för mig och mina klasskamrater.

Det som jag då vill tacka min skola lite extra för är att de har gett mig och mina klasskamrater fantastiska råd när de elever i min klass som ligger på gränsen till godkänt bad om ett fysikstöd. Förslagen som eleverna som ligger på gränsen till godkänt fick var: att de elever i klassen som också kämpar med fysiken men ligger på en högre betygsnivå än godkänt skulle fungera som stödlärare, att de skulle kämpa och koncentrera sig mer, att de kunde skaffa en stödlärare utanför skolan, att de kunde köpa en bok där hela lösningarna till uppgifterna står i facit och inte bara svaret, att de skulle delta på det fysikstöd som redan finns på skolan där en kan fråga om uppgifter ur boken men där en inte får förklaringar vad fysik egentligen handlar om på en grundnivå utan om förklaringar förekommer på detta stöd brukar det vara på en högre betygsnivå än godkänt då stödet är för alla. Ja råden var många.

Jag är enormt tacksam för att ni är så hjälpsamma och gör allt för att era elever ska klara nivån för godkänt. Jag förstår att det kan vara svårt för skolan ska ställa upp med ännu ett stöd när det redan finns ett välfungerande. Det är ju trots allt viktigare med lärarnas tid och kommunens lönepengar än att ge alla elever en chans till en bra framtid.

En stödlärare utanför skolan är faktiskt inte så svårt för elever att ordna och inte heller boken med hela lösningar. Sådana saker som fattigdom eller människor som endast och ibland knappt har pengar så att det räcker till hyran, mat och ett par nya vinterskor existerar inte i dagens samhälle där alla har det lika bra. Sverige är ju trots allt ett av världens mest jämlika land. På min skola är det särskilt svårt att tänka sig att det skulle finnas elever från familjer där pengar inte finns i överflöd då vi är en av Malmös bästa skolor med elever från Malmös alla stadsdelar.

Situationen i min klass är bara ett exempel av många på hur den svenska skolan verkligen vill att alla elever ska ha samma förutsättningar oavsett elevers olika bakgrunder såsom deras föräldrars utbildning eller familjeekonomi. En kraftinsats har gjorts nu med den nya skolreformen med ny betygsskala och nya gymnasiekurser. Den skolreformen vill jag verkligen tacka för. Den kommer göra så att skolan kan ge ännu flera råd, men inga extrastöd, över hur elever ska göra när de känner att de inte klarar en kurs för att nivån i undervisningen ligger på att få ut en elitklass.

Jag är den svenska skolan och speciellt min egen gymnasieskola evigt tacksam!

_____________
Linnéa Jönsson

Vart går skärningspunkten då en människa klassas som kund före medborgare? Frågan ställs direkt till Skånetrafikens företrädare. Region Skåne och Arrivas huvudsakliga mening med infrastrukturverksamheten var resenärerna, men allt eftersom har det gått upp för mig att företagarandan och syftet med effektivisering slagit slint i huvudet på de ansvariga. Vem de ansvariga de facto är får framtida utredningar slå fast, eftersom alla skyller på alla då kritik dimper ner som ett brev på posten.

Kritiken mot Skånetrafiken är rättfärdig och kan inte ifrågasättas. Medan biljettpriserna höjs försämras kvalitén. Ledningen har antagligen kommit underfund med att resenärerna inte åker tåg för nöjes skull, utan för att de är så illa tvungna. Vid detta ögonblick stod det klart för de tongivande aktörerna att mjölka medborgarna som nu blev kunder, på pengar, i samma andetag som det tummades på hållbarheten.

Jag ställer en rak fråga till Skånetrafikens företrädare, som de kanske upplever som en rak höger, eftersom ett giltigt svar inte finns. Min undran är varför resegarantin år 2012 förändrades på följande vis: Full ersättning till resenärer som drabbats av minst 20 minuters försening, till halverad ersättning till resenärer som drabbats av minst 30 minuters försening. Hur den ekvation går ihop, och vilket belägg det finns är något som jag inte blir klok på.

Priserna på såväl enkelbiljetter som månadskort höjs, kontanthanteringen försvinner, orimligt lång tid att ta de gamla tunnelbanevagnarna ur drift och bristfälligt järnvägsunderhåll. Allting är givetvis relativt, men som boende inåt landet och långt från Köpenhamn försvinner Skånetrafikens vilja till förbättringar. Investeringsvilja och sinne för vänlighet mot de så illa tvungna passagerarna ekar lika tomt som tågtätheten en kall vinterdag.

Efter denna summering kanske Skånetrafikens företrädare kan besvara den inledande undran – när blev de trogna resenärerna kunder istället för medborgare? Det är sorgligt att leva i ett samhälle och vara beroende av en verksamhet som vet priset på allting, men inte värdet av någonting.

______________
Johan Ahlberg

Ibland lönar det sig att ligga på latsidan. Den här artikeln skulle egentligen ha skrivits redan före debatten mellan Obama och Romney men lättjan satte hinder i vägen. Tur var det, för annars hade artikeln ändå fått skrivas om. Så mycket har förändrats sedan kandidaterna drabbade samman. Plötsligt är det jämnt i flera viktiga delstater. Låt det därför bli take home message nummer ett: Räkna aldrig ut Republikanerna!

Ett val att bry sig om

Det kan kanske tyckas konstigt för radikala skåningar att engagera sig i ett val mellan två högerkandidater. Det finns emellertid goda skäl för att entydigt förespråka Obama. Syftet med den här artikeln är att gå igenom några av dessa och beskriva den politiska utvecklingen i USA och varför den spelar roll också för resten av världen och Sverige. För att göra det krävs en översiktlig beskrivning av det amerikanska politiska systemet och en sammanfattning av Obamas första år vid makten.

Ingen allmän rösträtt – ett system riggat för kapitalet och konservatismen

I USA råder ingen allmän rösträtt. I flera delstater förbjuds fängelseinterner att rösta och i några av dem råder regeln: en gång berövad rösträtten, för alltid berövad rösträtten. Majoriteten av de intagna är svarta och tillhör en grupp där nio av tio röstar på Demokraterna. Totalt sitter strax under en procent av amerikanerna fängslade i varje givet ögonblick.

Det amerikanska statsskicket där presidenten, kongressen (senaten och representanthuset) och domstolsväsendet delar på makten är till sin natur konserverande. Kongressledamöterna väljs med personval, en ledamot per valkrets. För att ha en chans till återval måste varje ledamot i representanthuset dra ihop 10 000 dollar per dag till TV-reklam. De pengarna får han (85 procent av ledamöterna är män) inte minst av storföretag som samtidigt ”uppmärksammar” honom på olika lagförslag och ”ger sin syn på saken”. Det säger sig själv att politikerna röstar företagsvänligt.

Det amerikanska domstolsväsendet har en avgörande betydelse. Landets konstitution är föråldrad och den och övriga lagar är tämligen odetaljerade. Det ger stort utrymme för domstolarna att forma lagen. Vidare har de nationella domstolarna till uppgift att granska stiftade lagars förenlighet med grundlagen. USA:s högsta domstol har därmed genom historien avgjort frågor som aborträtt, arbetsrätt, rätt till sex med någon av samma kön, miljöskydd, regler för kampanjbidrag och Obamas sjukvårdsreform. Det spelar därför roll vem som blir domare. Och det är presidenten, med senatens godkännande, som utnämner dem – på livstid!

Obamas år vid makten – vilka gick både bättre och sämre än väntat

Obama klev in i Vita huset med en demokratisk majoritet i kongressen bakom sig. I Europa hade han inte haft några problem att få igenom sin politik. Men i USA ser det annorlunda ut. För det första väljs som sagt parlamentarikern i varsin valkrets. Det betyder att demokrater som väljs i konservativa valdistrikt kommer att föra en konservativ politik. Därför kan presidenten aldrig vara säker på att alla ledamöter från det egna partiet följer Vita huset. För det andra finns det en regel i senaten som gör att en minoritet (40 av 100 ledamöter) kan fördröja och ofta blockera lagförslag, även om 59 ledamöter förespråkar beslutet. Republikanerna har de senaste åren utnyttjat systemet i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Ett bra exempel på hur detta påverkar de politiska besluten är Obamas sjukvårdsreform. Från början var den med amerikanska mått mätt ett mycket progressivt förslag. Syftet var att försäkra alla till en lägre kostnad. Sjukförsäkringspriserna skulle pressas och det skulle finnas en möjlighet att teckna en offentlig försäkring. Systemet skulle bli helt tvingande, och USA skulle på sikt kunna få ett europeisktliknande sjukvårdssystem.

Representanthuset, där vänsterdemokrater utgör en stor andel av den demokratiska partigruppen, röstade igenom ett förslag mycket likt ovanstående. Men det dog i senaten. Dels därför att Republikanerna då hade 41 ledamöter där, dels därför att några högerdemokrater vägrade acceptera att det offentliga skulle få sälja sjukförsäkringar och därtill försökte utverka undantag för de egna delstaterna från delar av förslaget.

Ett tag såg det faktiskt ut som att det inte skulle bli någon sjukvårdsreform över huvud taget. Men så gick en mittenrepublikan över till Demokraterna som plötsligt hade de 60 mandat som krävs för att få igenom vilka förslag som helst. Men högerdemokraterna fanns kvar, och inte förrän Obama bantat bort de offentliga försäkringarna och gått med på vissa undantag röstades den ändå historiska reformen igenom i jultid 2009. Bara några veckor senare vann en republikan senatsvalet i Massachusetts och så hade Republikanerna 41 ledamöter igen…

Därför bör socialister i Sverige stödja liberaler i USA

Vid en första anblick kan det som sagt verka hopplöst att få till stånd en vettig politik i USA, en politik som på vissa punkter också kan tilltala socialdemokrater här hemma. Men så är inte fallet. Det spelar roll vem som är president. Utan Obama – ingen sjukvårdsreform. Utan Obama de kommande fyra åren – en cementerad majoritet högerkonservativa i Högsta domstolen som kan riva upp årtionden av viktiga beslut om fackliga rättigheter och kvinnors rätt till abort. Utan Obama – stora skattesänkningar för de rikaste, ett urholkat trygghetssystem och en hotande makroekonomisk katastrof.

Med Obama behålls sjukvårdsreformen och det är i sig inte illa. Kanske kan den bli ett första steg mot en allmän sjukförsäkring i ordets rätta bemärkelse. Med Obama finns det också en chans för en progressivare Högsta domstol. Fyra av domarna är födda på 1930-talet och sannolikheten är alltså hög att nästa president får utnämna minst två domare. Med tanke på att domstolen i dag består av fem konservativa och fyra liberala domare är det en unik historisk risk – och möjlighet. En ny majoritet i Högsta domstolen kan bland annat förstärka miljöskyddet och de fackliga rättigheterna, grundlagsskydda rätten till könsneutrala äktenskap och värna aborträtten.

Med Obama finns också förhoppningar om en ny ekonomisk politik. Bushs skattesänkningar som demolerat USA:s statsfinanser löper ut vid årsskiftet om ingenting görs. Tiden verkar därför för Obama. Om han sitter kvar och Republikanerna vägrar acceptera en kompromiss kan han dels få mycket pengar för satsningar på utbildning och infrastruktur genom en reduktion av skattesänkningarna och dels utmåla Republikanerna som ett motvallsparti. Och är det något amerikanerna inte gillar så är det gnällighet. Det vet Republikanerna, som om de skulle förlora presidentvalet dessutom skulle stå utan ledning och utan en säker politik. Med McCain rörde de sig mot mitten, med Romney-Ryan kraftigt åt höger. Vart ska de gå i framtiden? Många republikanska senatorer har uttryckt stor frustration över ledningens hårdnackade motstånd mot kompromiss.

Nyligen har Internationella valutafonden och OECED, två högerinstitutioner förändrat sin politik med riktning vänster. Det har de gjort därför att Obamaadministrationen beordrat dem till det. USA är fortfarande världens mäktigaste stat och påverkar fortfarande hela den globala politiska utvecklingen. Och kan den amerikanska arbetareklassen och lägre medelklassen, vilket kan anas i värderingsundersökningar, vridas en aldrig så liten bit till vänster vore det till stor nytta för alla vi andra som kämpar för frihet och jämlikhet. Men det kan bara hända om liberalen Obama får fyra år till. Och det är efter debatten den 3 oktober tyvärr inte så särskilt säkert längre.

_______________________
Daniel Johansson
Förbundsstyrelseledamot
S-studenter

Tänk dig att du blir riktigt sjuk. Bryter ihop av stress, får järnbrist och ständigt har ont i magen. Tänk dig att du samtidigt som detta händer går i tvåan på gymnasiet, din kalender är nedklottrad med provsidor, du påminns ständigt om att börja med alla arbeten i tid trots att du redan sitter till långt in på natten med andra arbeten och dina vänner vill tvinga dig att sjukanmäla för att de ser hur dåligt du mår. En torsdag kommer du hem från skolan, lägger dig ner i soffan och vill aldrig mer resa dig. När dina föräldrar undrar hur du mår vet du inte hur du ska förklara att allting känns meningslöst och när din lillebror på ungefär tre år skriker åt dig börjar du gråta.

Det var inte så att jag var deprimerad eller någonting. Jag var bara helt slutkörd, så slutkörd att min kropp sa ifrån och även om den sa ifrån så vägrade jag lyssna. Gick till skolan trots att jag borde ha stannat hemma bara för att pressa mig ännu lite mer över den där gränsen och få ännu lite bättre betyg. Jag vet inte vad det handlade om, det kanske handlade om att vara kvinna och därför hela tiden försöka bevisa sin duglighet för andra, duktiga-flickan-syndromet. Det kanske handlade om att jag gick ett teoretiskt program på gymnasiet eller att det är i det här samhället spelar för roll vad jag gör som ung. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam, att det finns liknande historier gömda hos så många. Det finns de som struntar i allt och det finns de som blir osynliga bakom alla försök att prestera så bra som möjligt (eller helst bättre än det som är möjligt).

Jag vet inte så mycket om utbildningspolitik, men jag vet att jag inte vill att någon ska behöva bryta ihop av stress på grund av skolan. Jag vill inte att min åttaåriga lillasyster ska komma hem från skolan och tycka att det är jobbigt att de har så mycket läxor, jag vill inte att någon ska gå i den gymnasieskola jag gick i eller den som Björklund idag skapar. Jag vill ha ett avskaffande av de graderade betygen som förstör så många, ett avskaffande av läxor och jag vill ha mindre klasser.  

När jag hade varit hemma i kanske två veckor skickade min skola ett brev till mig där det stod att de skulle dra in mitt studiebidrag om jag inte skärpte mig och kom tillbaka till skolan. Jag gick tillbaka till skolan igen, kanske skulle jag inte ha gjort det. Kanske borde vi strejka, bestämma att vi inte ger oss förrän de går med på våra krav. Kanske borde vi få synas snart, ge vår bild av den skola som inte längre fungerar.

_____________
Agnes Kauranen

Att Hugo Chávez och vänstern vann valet i Venezuela kan inte ha undgått någon. Det har börjat bli en vana för presidenten att hålla segertal på ”Folkets balkong” i presidentpalatset Miraflores. Förra söndagen var det den fjärde gången i rad. Hugo Chávez är inte ensam om att vinna val på att vara mot kapitalism och imperialism.

Detsamma gäller de andra vänsterregeringarna i Latinamerika. De kandidater som vunnit de senaste åren, Evo Morales i Bolivia, Cristina Kirchner i Argentina, Lula och Dilma Rousseff i Brasilien, Rafael Correa i Ecuador, José Mujica i Uruguay, Manuel Zelaya i Honduras och Fernando Lugo i Paraguay har alla riktat in sina kampanjer mot kapitalismen. I alla fallen har de vunnit, även om de två sistnämnda blivit utsatta för statskupper och nu inte är presidenter längre.

Strategin som George Bush, och nu även Obama har, att isolera Venezuela har nu gjort att de isolerat sig själva från nästan hela Latinamerika, och kanske är det bäst med tanke på deras historia i den södra kontinenten.

Man kan dra många slutsatser av vänsterns vinst i Venezuela. En är att lusten till att rösta är stark. Självaste Jimmy Carter (fd. President i USA som nu driver någon sorts valobservatörscenter vilket han fått Nobelpris för) gick ut på valnatten och berömde Venezuelas sätt att hålla i val: ”Även om några kritiserar valresultatet, att Hugo Chávez vann, är det utom tvivel att valet gått rätt till. Av de 92 val vi granskat är venezuelas de bästa. Dom har ett väldigt bra valsystem…”. Över 80 procent gick till vallokalerna i söndags, vilket gjorde att de fick hålla öppet långt över stängningstid.

En annan är att lusten till att rösta på Hugo Chávez är stark. Presidenten vinner med runt 10 procentenheter efter 14 år vid makten och visar att medias utmålningar av honom inte går samman med vad folk tycker. De kan framställa honom som den tjocka lantgrabben som bara ställer till oreda hur mycket de vill, Hugo Chavez sitter en mandatperiod till, om nu högern inte ska försöka kuppa igen vill säga.

En kupp är väl inte så trolig för tillfället iallafall. Högern har lärt sig av deras statskupp 2002. Man mobiliserade media, höga militärer och oppositionen att storma presidentpalats och fängslade presidenten, 48 timmar senare hade folket tagit tillbaka makten och Hugo Chávez. Istället kommer medias påhopp och lögner om Hugo Chávez att fortsätta. Bara man tittar på oppositionens kandidat, Capriles Radonski, så stod han för runt tio år sedan och uppmanade folk att storma regeringsbyggnader och var själv inne och hotade Kubas ambasadör i Caracas, i söndags förlorade han valet.

Den största slutsatsen man kan dra av valet i Venezuela är att det finns alternativ. Istället för att sälja ut går det att förstatliga, bland annat olja och mark till att bygga bostäder. Ägare och högermedia kommer inte bli glada, å andra sidan finns det miljoner folk som kommer dra nytta av att äga företagen. Är man med och skapar till exempel oljeindustrins enorma vinster är det inte mer än rätt att man får vara med i ägandet med. Pengarna kan till exempel gå till att rusta upp skolor, bygga bostäder, vidareutbilda de äldre, bygga ut sjukvården, bygga vägar, höja lägstalöner och så vidare.  Eller som Brasiliens före detta president Lula sa,  ”Hugo Chávez vinst är inte bara en vinst för Venezuelas folk, utan för hela Latinamerika och vänstersympatisörer”.

__________
Anders Roth

Några dagar in i en medioker höstvecka kommer jag på mig själv med stressen. Jag pressar mig in i scheman som knappt är görbara. Jag tänker: ska klara av att prestera mer så att jag till slut kommer fram till det lyckliga stadiet; dit jag strävar. Jag jobbar tio timmar per dag och pratar med vänner som arbetar dag och natt. Jag inser att jag omger mig med prestationen, att jag bakat in mig själv i den och att den sakta gnager sin väg genom min existens. Jag frågar mig numera om jag är värd något utan mina prestationer.  Jag verkar stilla och tyst accepterat en av arbetslinjens premisser. Den om människovärdets relativitet.

Jag pratar med en vän om prestationer. Vi inser att rädslan för att missa, suddas bort och bli konturslösa driver oss mot nya bokhögar, arbetskvällar, uppdrag, texter och föreläsningar. Klassresenärens ständiga känsla av att ha startat för sent, att redan vara efter, den är vår och den driver oss mot den perversa existentialismen. Den har drivit oss till en plats där våra handlingar aldrig blir nog så stora för att kunna väga upp mot essenslösheten. Den grundläggande existentialistiska maximen säger ju nämligen: ”du är dina handlingar”. I en tid av arbetsoptimering och ideologisk rotlöshet kan förvärvsarbetet lätt misstas för att vara något så mycket större än ett sätt att organisera samhällsekonomin på, och det inte bara för snuvande klassresenärer. De arbetade timmarna och den ständiga driften mot övertid har blivit själva existensens fulla mening och mål. Tillväxt byggs av arbete och arbetar vi inte mer försvinner inte bara tillväxten utan världen så som vi känner den. Arbetskritik finns inte med i den maximen. För vi vill inte bli fattiga igen. Vi vill välja något annat.

Och jag vill jobba (gärna övertid), gärna från ung ålder (i jordgubbsland, stall, på cykel, till fots, med bil, med tanter, barn, hästar, grisar, min pappas fotbollsklubb, ryttarföreningens café, skoltidningen och jultidningarna) och jag jobbar; Jag smyger gärna upp innan sex på morgonen, tvättar mig snabbt, dricker te och äter frukost, skyndar långsamt men hamnar ändå alltid på kontoret före 8.30 oavsett om jag kommer hem vid 23 eller inte. Så vill jag i alla fall tänka om mig själv och min arbetsmoral. Under en bra arbetsvecka arbetar jag tiotimmarsdagar hälften av dagarna. Jag skulle aldrig kunna gå hem tidigt och slappna av. Jag sover inte gott av korta arbetsdagar. Är jag sjuk? Ska jag gå till mindfullnesspsykologer? Nej och nej. Jag verkar bara vara en del av min samtid, radikal till trots. Det var därför upplyftande att en trägen eftermiddag i september hitta en DN-artikel om Katarina Gospic och hennes forskning i facebookflödets strida ström. Gospic är läkare och hjärnforskare och menar att vi måste våga tro att vi vet hur hjärnan fungerar och att vi också borde använda det vi vet om vår knopp i hur vi organiserar våra arbetsdagar och liv. Gospic menar med emfas att vi till exempel arbetar sämre och sämre ju fler timmar vi arbetar och att dagens ideal om övertidens lov går rakt mot allt vi vet om hur hjärnan fungerar. Kanske kan jag och mina vänner börja tänka att arbetet är en del av existensen och att vi kommer att finnas även de dagar då vi bara arbetat sex timmar.  Och kanske hade det underlättat om vi börjat tänka så politiskt också.

________________
Johanna Mårtensson